I utbildningen av hästterapeuter vid SSHH ingår osteopati. Ordet osteopati är sammansatt av
osteon, som betyder ben, och
pathos som betyder lidande. Osteopati på häst har praktiserats sedan 1970-talet, men det är först de senaste 10 åren som det har organiserats utbildning i ämnet.
Osteopati grundlades av läkaren Andrew Taylor Still i USA på 1800-talet. Han menade att kroppen har ett självläkningssystem som fungerar bäst när kroppen är i balans, såväl mekaniskt som cirkulatoriskt och mentalt.
Osteopatins principer är att kroppen, genom ett komplicerat balanseringssystem, strävar efter självreglering och självläkning och att kroppen fungerar som en enhet där struktur (anatomi) och funktion (fysiologi) är ömsesidigt beroende och avhängiga av varandra.
Kiropraktisk behandling utvecklades från osteopatin, men är i första hand riktad mot att återställa rörlighet i leder genom manipulation lokaliserad till symptomen. Diagnosticering inom osteopati baserar sig på att identifiera mönster av dålig funktion, med stor vikt på samspelet mellan kroppens alla delar.
Osteopatisk behandling har inte bara som mål att återställa lokal funktion utan också att identifiera och avlägsna faktorer som kan leda till akuta återfall.
Det centrala nervsystemet (hjärna och ryggmärg) mottar hela tiden information från omgivningen via beröringsreceptorer, sensorer i det så kallade A-afferenta systemet, och smärtreceptorer, sensorer i det B-afferenta systemet. A och B är olika typer av nervfibrer, afferent betyder att dessa nervfibrer för information från kroppen till ryggmärgen och hjärnan. När en skada har inträffat blir det B-afferenta systemet engagerat. En smärtsignal förs till ryggmärgen och vidare till hjärnan för att registrera smärtan, och stimulera motorneuroner i ryggmärgen.
Motorneuroner är nervfibrer som ger signaler till muskler att kontrahera sig. Vid en skada resulterar detta i muskelspasm, dels nära ryggkotorna och dels i muskler längre från ryggraden. Samtidigt stimuleras det sympatiska nervsystemet (det icke viljestyrda, autonoma, nervsystemet) vilket leder till minskat blodflöde i huden. För att undvika ett konstant obehag finns en kontrollmekanism på ryggmärgsnivå, medierad av det A-afferenta systemet genom signaler från beröring. Som exempel kan nämnas när man slagit sig och stryker eller lätt masserar det smärtsamma området, så minskar smärtan. Smärta kan också reduceras i ryggmärgen, så kallad gate control, eller också kan hjärnan hämma inkommande smärtsignaler från ryggmärgen. Detta kan vara användbart i en flyktsituation när smärta bör minimeras.
Det är balansen mellan A-afferent respektive B-afferent stimulering som bestämmer aktiviteten på ryggmärgsnivå, i de så kallade interneuronerna (en form för omkopplingsenheter), och avgör de sensoriska, motoriska och autonoma reaktionerna. När rörligheten i en led begränsas reduceras den A-afferenta aktiviteten i ledreceptorerna. Detta leder till att det A-afferenta systemets hämmande effekt på interneuronerna i ryggmärgen minskar och att den B-afferenta aktiviteten till och med kan öka och registrera smärta, utan en direkt stimulering av smärtreceptorer. Om den B-afferenta aktiviteten är långvarig och intensiv kommer såväl kemin som strukturen i interneuronerna att förändras. Dessa förändringar reducerar tröskeln för avfyring i interneuronerna, gör dem överkänsliga för inkommande signaler och lokal nätverksaktivitet i ryggmärgen, i en process som kallas facilitering.
Facilitering är orsaken till stegrad beröringskänslighet (hyperestesi), produktion av pro-inflammatoriska neuropeptider och en ökad central stimulering som skapar ett svar från ryggmärgen som är helt oproportionerligt, i förhållande till den perifera stimuleringen. Detta kan förklara återkommande led- och mjukdelsansvällning hos en del hästar och också en del av de icke-specifika hältor och ryggproblem där man inte finner några patologiska förändringar i vävnaderna vare sig med röntgen, scintigrafi eller med hjälp av nervbedövning.
Osteopati har tekniker för att manuellt testa och normalisera alla kroppens leder. För att kunna ställa en korrekt osteopatisk diagnos måste osteopaten ha kunskaper i hästens anatomi, fysiologi och biomekanik. Undersökningen börjar med palpation av muskler, senor och leder. Med hjälp av denna informationen går osteopaten vidare med biomekaniska tester av misstänkta leder. Att säkert bestämma vilket område som är den primära orsaken och vilka som är sekundära kan vara svårt i början, innan man ser mönsterna. Den vanligaste orsaken till skador är det arbete vi utsätter hästarna för, vare sig det är ridning eller körning, snarare än direkt trauma.
De biomekaniska testerna avslöjar vilka rörelseriktningar i leden som är begränsade och ger information om hur leden bör manipuleras. Osteopatisk behandling har som mål att återställa normal funktion genom att;
- återinföra normal ledmobilitet i alla rörelseriktningar
- återinföra normal smärtkänslighet;
- avlägsna smärta, inhibering
- återställa normal sensitivitet, facilitering,
- förbättra förändrad vävnadsfunktion i;
- muskler,
- bindväv,
- blodkärl.
Osteopatin har olika tekniker för att behandla en och samma led. Vilken teknik som väljs avgörs av vilken rörelseriktning som är begränsad, tillståndet i omgivande vävnader och hästens storlek och temperament och kan var mjukdelstekniker, ledtekniker respektive mobiliserings- och funktionella tekniker. Dessa tekniker resulterar i en ökning av inkommande A-afferenta signaler från muskler och leder, hämning av de faciliterade interneuronerna och en blockering av smärtsignaler från det B-afferenta systemet. Det behövs 2 – 3 behandlingar med 2 – 3 veckors mellanrum för att få en mer varig förbättring. Vanligtvis är behandlingsresultatet bra redan efter första behandlingen, men för att bibehålla detta behövs underhållsbehandling.
De flesta trav-, galopp och tävlingshästar inom ridsporten behöver uppföljning var fjärde till sjätte vecka för att undvika tillbakafall eller hälta på grund av överbelastning orsakad av hård träning och tävling. Osteopati är en utmärkt behandlingsform för att förebygga allvarliga skador.